M/Y IAN byggdes 1928 vid Ängholmens varv i Långedrag efter ritningar av C.G. Pettersson. Våren 1929 uppmärksammades hon i pressen, vilket ger en ovanligt tydlig bild av hur hon presenterades när hon var ny.
I Sjöhistoriska museets dokumentation beskrivs hon som en kravellbyggd motorkryssare i mahogny, ritad av C.G. Pettersson, byggd vid Ängholmens varv och försedd med en ursprunglig Sterlingmotor på 150 hk. Museet anger hennes längd till 12,25 meter och bredd till 2,40 meter. Hon byggdes inte som en seriebåt, utan efter egen ritning för en privat beställare.
H.G. Turitz
Beställaren var Herman Gustaf Turitz, född 1884 och en av Göteborgs mest betydelsefulla affärsmän under första hälften av 1900-talet. Han byggde upp AB Turitz & Co och blev senare en av personerna bakom EPA-varuhusen, som grundades 1930 av Josef Sachs och Herman Gustaf Turitz.
Turitz var inte enbart affärsman. Han var engagerad i Göteborgs judiska församlingsliv, bland annat som föreståndare i Mosaiska församlingen i Göteborg 1929–1938, och hjälpte judiska flyktingar undan nazisternas förföljelser. När han lät bygga IAN var hans ställning i näringslivet stark. En större privat mahognyyacht, ritad av C.G. Pettersson, var därför ingen slumpmässig beställning.
IAN ritades för ett sådant liv. Hon hade salong, pentry, toalett, kojer och en kraftig motorinstallation, byggd för längre färder och inte bara korta dagsturer. Samtida tidningsuppgifter om nära 20 knop vid provtur visar att hon också var snabb för sin tid.
Namnet IAN
Namnet IAN har sitt ursprung i familjen Turitz. Herman Turitz döpte båten efter sin dotter Gunilla Brändström, som inom familjen kallades Ian. Det är en viktig detalj, eftersom namnet lätt kan uppfattas som ett engelskt mansnamn. Här var det i stället ett familjesmeknamn.
Under båtens liv har hon burit flera namn. Sjöhistoriska anger Ian, Mian, Tullan och Soraya. Att hon i dag åter heter IAN innebär att det ursprungliga namnet har återtagits. Familjen Turitz fortsatte att ha en tydlig koppling till båtliv: sonen Claes Turitz blev en framstående seglare, tävlade för Sverige i 5,5-metersklassen vid OS i Rom 1960 och fortsatte enligt familjeuppgifter att använda namnet IAN på sina egna båtar.
Namnet Ian återkom på flera av Turitz båtar. En av dem var en större motoryacht, ritad av Rich. G. Furuholmen och byggd på Hjalmar Johanssons varv i Långedrag, inte att förväxla med vår Petterssonritade IAN. Den seglar i dag som Lady Anne of Sweden.
Från IAN till MIAN
Efter Turitz ägdes båten av skjortfabrikören Folke Elliott, och fick då namnet MIAN. Uppgiften finns bevarad i lokalhistoriskt material från Kössö. Ulf Kewenter, som arbetade åt familjen Elliott, körde MIAN mellan Kössö och Långedrag: på morgonen kunde båten föra Folke Elliott till fastlandet och på eftermiddagen hämta honom tillbaka.
Det är en viktig del av historien. Många större motoryachter från 1920-talet beskrivs utifrån ritningar, motorer och ägare. Här finns också en bild av hur båten faktiskt användes: som transport, arbetsbåt i vardagen och familjebåt i Göteborgs södra skärgård.
Kössö och västkusten
IAN:s tidiga liv hör hemma på västkusten. Hon byggdes i Långedrag, vid inloppet till Göteborgs södra skärgård, och under Turitz och Elliott fanns hennes huvudsakliga miljö i samma kustlandskap. Sjöhistoriska beskriver att hon hade sin koppling till västsvenska vatten runt Göteborg fram till mitten av 1950-talet, innan hon kom vidare via Västmanland till Uppsala och Stockholm.
Motorerna genom åren
IAN:s motorhistoria speglar den svenska motorbåtens tekniska utveckling. Den ursprungliga motorn var en Sterling på 150 hk, medan bevarade originalritningar visar ett alternativ med en sexcylindrig Scania-Vabis-diesel på 130 hk. Under en period hade båten en Penta-Hesselman på 90 hk. I dag är hon utrustad med en Volvo Penta TAMD 41 på 200 hk.
Det är normalt för en båt av denna ålder. En nästan hundraårig motoryacht som fortfarande är i drift är sällan tekniskt oförändrad. Det avgörande är om förändringarna gjorts med respekt för båtens konstruktion, funktion och kulturhistoriska värde.
Restaureringen under Gunnar Härne
En av de viktigaste perioderna i IAN:s moderna historia är Gunnar Härnes ägarskap. Han ägde båten i omkring tre decennier och genomförde en omfattande restaurering. Fotografier från arbetet visar att däcket lyftes, konstruktionen frilades och nytt teakdäck lades. Sjöhistoriska anger att större renoveringar tidigare utförts, bland annat nytt för-, akter- och skarndäck, nya bottenbord och ny köl under 1980-talet.
Många båtar från 1920-talet har försvunnit därför att ett större underhåll till slut blev för omfattande. IAN överlevde genom att ägare tog ansvar när stora arbeten krävdes. Härnes renovering är därför en central del av båtens bevarandehistoria.
K-märkningen
År 2025 k-märktes IAN av Sjöhistoriska museet. K-märkningen är inte ett juridiskt skydd, utan en kulturhistorisk värdering och ett erkännande av båtens betydelse som del av det flytande kulturarvet. Den bygger på frivillighet och ska uppmuntra ett varsamt brukande av äldre båtar.
För IAN betyder det att hon inte behöver förstås som ett museiföremål. Hon är ett kulturarv i drift. Hennes värde ligger i konstruktionen, historiken och i det faktum att hon fortfarande används på det sätt hon byggdes för.
Ett förvaltat arv
IAN:s historia består av flera skikt: C.G. Petterssons ritning och Ängholmens varvs hantverk, H.G. Turitz beställning och den tidiga västkustmiljön, Folke Elliott och MIAN vid Kössö, och därefter senare namn, flyttar, motorbyten, restaureringar och ägare som hållit båten vid liv.
Det är så en träbåt överlever. Inte genom att vara oförändrad, utan genom att förändras varsamt. En bordläggningsplanka kan bytas, ett däck läggas om, en motor ersättas. Men linjerna, proportionerna och användningen måste fortsätta hänga ihop med båtens ursprung. Det är den obrutna kedjan av konstruktion, bruk, underhåll och dokumentation som gör IAN till mer än en vacker motorbåt.